vidkilimanjarosfot

"Afrika är ju trots allt Afrika" är något jag fick höra ganska flitigt i Sverige innan jag gav mig av och nu kan jag säga det själv - Afrika är ju trots allt Afrika. I Afrika (kan ju dock egentligen bara uttala mig om Tanzania) ska man inte gå ut och gå efter mörkrets inbrott, i Afrika ska man försöka att se som allt annat än en nykommen turist, i Afrika är el och rinnande vatten lyx, i Afrika är samhällsstrukturen nästintill obefintlig. Afrika befinner sig flera deccenier tillbaka i utvecklingen i (västerländska mått mätt). Det är lätt att känna sig otrygg här och att bo på ett hostel som behöver vakter nätterna igenom är skrämmande. Jag är inte van vid att ett samhälle gör inskränkningar på min frihetskänsla men så är definitivt fallet här. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte hade vågat eller mått bra av åka själv och jag tycker jag att jag och Richard utgör ett bra team. Han har säkerhetstänket, jag har lokalsinnet och med de egenskaperna klarar man sig ganska långt här.

Med de få indvändningarna att "afrika trots allt är afrika" och att jag är lite berövad på min frihetskänsla så är Afrika, Tanzania, en fantastiskt land och hittills är jag enormt glad över att jag tagit mig hit. Tanzania är mäktigt, spännande, respektingivande, levande, intressant och mycket färgsprakande. Jag tror att man måste vara på plats för att verkligen förstå det. Till och med såhär en vecka efter ankomst går jag runt med en overklighetskänsla bland moderna banker, små stånd med kött hängande från taket, kvinnor som bär frukter och ris på huvudena, asfalterade vägar blandat med upptrampade röda stigar, tiggare på gatorna och affärsmän i en myller av människor som antingen är mycket trevliga eller vill blåsa dig på pengar, något som ibland kan vara svårt att avgöra ;-)

På hostelet bor vi med ödlor på rummet, sköldpaddor ute i trädgården, ett par vakthundar som skäller nätterna igenom, med läckande toaletter och kalla duschar, mycket trevlig personal som lagar  både västerländsk och afrikansk mat, god sådan, mycket trevliga volontärer från världens alla hörn. Summa summarum: vi trivs ypperligt bra här!

Vi har dock bytt barnhem från Upendo till Killi Kids och det var mestadels för att jag inte kunde förlika mig med arbetssättet de hade där och för att de var otrevliga och uppträdde som om de inte ville ha oss där. De slog barnen, vi fick inte gå ut med dem fastän det var strålande väder. Barnen hade inga blöjor så de gjorde på sig i en salig röra och när jag gick för att byta för femte gången på en halvtimme fick jag onda ögat. Tills slut låste de dörren så vi varken kunde försöka byta på dem eller ta ut dem. Leksakerna stank urin och var väldigt få. De hade massor av leksaker - men in ett förrådsrum - så att de inte skulle bli förstörda! Lunchen gick på 5 minuter för maten hälldes mer eller mindre i dem. Jag är en person som tycker om människor och respekterar i princip alla men för mig gick det inte att respektera dessa tanzanianska kvinnor och deras arbete då jag inte kunde respektera deras beteende mot barnen. I efterhand fick jag veta att det var barn som själva växt upp på barnhem som tog hand om barnen och nunnorna som skötte stället hade inte så mycket med barnen att göra. De var många som arbetade där och vi var 4 volontärer så det fanns möjligheter att göra så mycket men vi fick helt enkelt inte. Det var svårt att byta eftersom det kändes som om vi lämnade dessa barn åt deras öde men för att jag skulle orka och inte bryta ihop gjorde vi det. Killi Kids är helt annorlunda. Här är barnen mellan 3-12 år och jag och Richard jobbar som lärare i engelska och matematik. Det är en härlig stämning på barnhemmet, inte helt prroblemfritt men definitivt en mycket större värme, kärlek och omtanke för barnen. Aga är tillåtet i Tanzania och på något sätt måste man acceptera att det sker men samtidigt försöka visa att det finns andra sätt. Det är dock jättesvårt att påverka då det alltid så länge barnen vet, har förekommit bestraffningar. Jag hade velat dra en föreläsning om hur bestraffning inte förändrar beteende och att man så ängt som möjligt ska använda sig av olika förstärkare men det är svårt när kommunikationen är knapphändig. Imogon ska vi följa med huvudläraren på Killi Kds hem till hennes hemby uppe i bergen, får se om det går att prata mer då. Hur som helst, vi trivs bra på Killi kids. Vi har en timmes promenad dit på morgonen och en timmes promenad hem så motion får vi också. ;-)

Dags att bege sig härifrån - på återseende.