vidkilimanjarosfot

Slutet har varit bitterljuvt. Vi har hunnit med en hel del roliga, haftiga och harliga saker under veckan men nagonstans har jag hela tiden bara raknat timmarna tills vart plan ska lamna denna o. Sa ar det da dags i overmorgon. Imorgon, sista dagen, ska vi spendera pa stranden och vid poolen. Jag ska suga upp nagra sista timmar sol infor den langa svensa vintern och jag ska ploja nagra sista timmar halsopsykkologi och darefter bara njuta av tankarna pa att vara pa vag hem, pa allt jag har upplevt, pa alla manniskor jag har lart kanna, pa min nya termin i skolan, som jag ser fram emot, och mitt nya jobb och min nya lagenhet. Jag ser otroligt mycket fram emot att fa traffa min familj och alla mina vanner - vill hoppa upp och ner bara av att tanka pa det. Jag har saknat alla sa mycket! Tack alla som har foljt bloggen, kommenterat och kommit med uppmuntrande ord - det har betytt valdigt mycket for mig! Jag antar at jag fortsater denna blogg nasta sommar nar det bar av pa nasta resa. Det blir USA  och forhoppningsvis jobb pa en summercamp innan jag, Therese och Sara J ska resa runt i landet i fem veckor. Men som sagt, det ar nasta sommar, nu ar nu och jag ser sa mycket fram att fa traffa er allihopa!! Nu ska vi mota upp brittganget och ut och svanga vara lurviga!

Tusen kramar!

Efter safarin akte jag och Richard till barnhemmet for ett sista avsked. Jag har varit ledsen mer an en gang nar jag tankt pa detta tillfalle, att saga farval ar inte min favoritsyssla. Denna dag kunde dock inte bli mycket battre. Vi hade sa roligt! Barnen var glada och dansande och sjong for mig och Richard, vi gav och fick presenter och at tarta och skrattade, busade och lekte. Det var inte ett sorgligt avsked, det var ett lyckligt och glatt sadant och det ar aven sa jag ska forsoka minnas tiden pa KIlli Kids. Jag ska inte minnas det svara, tunga och omojliga utan den gladje, lycka, mod och styrka som finns inom dessa 22 barn som jag har fatt aran att lara kanna. De kommer for alltid att finnas med i mitt hjarta och i mina tankar och jag kommer att vara dem evigt tacksam for det da lart mig och manniskan, om barn, om kultur och om livet. Jag kanner mig bade tacksam och lycklig pa ett helt nytt satt och det ar tva ovarderliga kanslor!!!

När jag gör något så gör jag det ordentligt. Har dock forstått att det inte alltid är så smart att agera på det sättet.

Innan jag och Joanna bokade en 4 timmars ridtur räknade jag ut att det var minst åtta år sedan jag satt på en hästrygg och jag tänkte att fyra timmar inte skulle vara ett problem för mig. Så här dagen efter kan jag erkänna att det inte var en realistiskt tanke, speciellt med tanke på att vi inte hade rätt ridkläder eller hade en aning om vad det var för hästar.

Hästarna var safarihästar och vana att rida i timmar i flera dagar i sträck så det var ingen underdrift att säga att det var de piggaste hästarna jag någonsin har ridit. Dessutom hade de hackamore - vilket jag bara ridit med ett fåtal gånger och ridturen bar i väg längs Kilimanjaros sluttningar, ganska mycket upp och ner med andra ord och genom ganska många majs, kaffe, bananplantor och solrosor. Vi gav oss av i ett rasslande tempo och jag hamnade med en häst som i galoppen sparkade bakut och ville skena hela tiden. Jag fick byta häst, den ville bara skena så det var bättre. Efter en och en halv timme hade jag kramp i benen, efter två och en halv timme värkte min rygg, efter tre timmar hade jag ont överallt och insåg att jag hade gjort ett fel val av underkläder. Så ett av de viktigaste tips jag vill ge till den som beslutar sig att ändå dra på en fyra timmars ridtur utan rätt utrustning - tänk åtminstone på vilka underkläder du tar på dig. Blödande skavsår är ingen höjdare!

Men nu kan jag med gått samvete säga att jag har börjat rida igen - tror inte att det kan bli så mycket värre än igår och jag njöt varje fall de första två timmarna :-)

Tillbaka på farmen fick vi äta en fantastiskt välförtjänt lunch och därefter se farmens vilda djur. De som bor där är veterinärer och tar hand om skadade djur, ser till att det blir friska och om möjligt släpper ut dem igen. Stötte bland annat på världens galnaste apa som inte hade några begränsningar över huvud taget.

Dagen efter -  kan inte minnas när jag hade en sådan här träningsvärk sist, kanske även det för åtta år sedan när jag prövade att åka wakeboard - kunde dock åtminstonde sitta ner då ;-)

        

Nar man inte kan folja sina favoritserier, ha sina dagliga, timmeslanga samtal, med sina vanner, inte kan rora sig fritt efter att det blivit morkt och dessutom var och varannan kvall far sta ut med elavbrott, galler det att vara kreativ och hitta andra alternativ under lediga dagar och kvallar. Sa som att campa och se sig omkring i omgivningarna, pussla, gora upp eldar o hanga kring, kela med hostlets djur (forutom hundar finns aven ankor, odlor och skoldpaddor), aka o spela biljard, som jag alltid forlorar (for att bordet lutar), spela poker, som jag alltid forloroar (for att man med irlandska regler far kopa in sig igen), hanga vid en av de storre hotellens pooler, strosa omkring i den galna stan, ta en soda pa nagot hak eller helt enkelt bara ligga i hangmatan och lasa langa trakiga politiska bocker (eftersom jag redan last ut alla hostelets krimmare). :-)



                                                                                                  

Som muzungo (vit man) är man inte alltid uppskattad här. Med historien i åtanke och de resurser vi människor som kommer hit har och de saknar, klandrar jag ingen för det men det är ytterligare något att vänja sig vid. Vi som är västerlänningar här i Tanzania är en minoritetsgrupp och i och med det kan jag på något vis uppleva hur det är att vara en sådan. Människor tittar på dig som vit här och de skäms inte över att titta. Det gör mig ingenting. Människor ropar muzungo efter dig dagligen och jag har ännu inte fått klart för mig om ordet muzungo bara är en benämning eller ett skälsord. Människor jag talat med menar att det är en benämning. Det gör mig inget att människor ropar men det är svårt att hantera hur man ska bemöta dessa blickar och rop när man inte vet hur de är menade.

Många människor är otroligt vänliga här, andra visar tydligt att de inte vill ha dig där. Dagligen skrattar människor åt en, man kan passera, hälsa vänligt för att sedan få ett gapskratt, på många ställen får man räkna med att det läggs på pengar på notan för att du är muzungo och du får ofta räkna med att få service efter att alla lokala har fått hjälp. Du får betala ett högre pris för saker och du kan inte räkna med att människor i affärer ger dig ett trevligt bemötande. Ja har flera gånger fått växeln kastad till mig. Jag har inget emot att betala mer än den lokala befolkningen men alla dessa små saker tillsammans ger mig en bismak av att inte vara välkommen och ar ett tydligt bevis för förutfattade meningar och att historien har satt sina tydliga spar. Mest av allt är det en mycket intressant känsla och en omskakande upplevelse att tillhöra en inte alltid så uppskattad minoritetsgrupp.

Här i Tanzania är jag en rik människa. Jag har pengar, resurser och möjligheter att göra saker de flesta av människorna här bara kan drömma om. Det är en konstig känsla att plötsligt ses som rik när jag aldrig förr någonsin sett på mig själv på det sättet. Hemma har jag aldrig haft mycket pengar, aldrig kunnat lägga undan och sparat eller ärvt något och vissa månader och perioder i mitt liv har varit väldigt kämpiga. Jag vet att jag har det gott ställt hemma i jämförelse med människorna här men det hindrar ändå inte krocken av att se sig själv som en som hankar sig fram och att bli sedd och behandlat som någon som är förmögen.

Den största skillnaden mellan Sverige och Tanzania skulle jag vilja säga är att vi i Sverige har möjligheter att välja - vi kan gå i skolan helt gratis, vi kan välja att skaffa oss en bra utbildning som i sin tur ökar chansen till ett arbete med god utdelning och som innebär trivsel i och med att vi själva kunnat välja det. Vi kan välja att inte gå i skolan men ändå klara oss bra för det finns ett socialt skyddsnät. Här i Tanzania måste man betala för att gå i skolan och det handlar om enorma summor för vanliga människor. Summor som de flesta inte har råd med och därmed inte heller har chansen att få en bra utbildning eller att kunna styra sitt liv i den riktning de önskar. Jag menar inte att dessa människors liv på något sätt skulle vara sämre än våra i Sverige men något vi svenskar har som i stor utsträckning saknas här är valmöjligheter - en chans att kunna påverka sitt liv. En chans som jag är otroligt glad över att jag har och som jag tror många hemma tyvärr ser som en självklarhet.

Sveriges sociala skyddsnät gör och ger så oerhört mycket för jämställdheten mellan människor, för de grundläggande behoven hos människor, att jag inte på något vis kan förstå hur någon kan föredra att inte betala skatt. Hela vårt land skulle bli ett mindre trevligt land, klyftor mellan människor öka, ökad kriminallitet, ökad andel tiggare och utslagna och i förlängningen kanske ytterligare ett land där man inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott - den värsta av alla tänkbara tankar för mig. Tänk vilka inskränkningar på din frihet det skulle leda till. Vill människor vekligen bo bakom elektriska stängsel? Jag går till ytterligheter men ni förstår nog min tanke.