vidkilimanjarosfot

Igår följde vi med skolans lärare, Sofia, till hennes he m uppe i en bergsby. Det var riktigt spännande, först fick vi åka en timme med en daladala mot Kenyas gräns, sedan byttet vi till en lastbil, vi fick sta pa flaket. Med den klättrade vi oss en bra bit upp på ett berg där Sofias hem låg. Huset var i princip helt i cement och köket var utanför huset med jordstampat golv, de eldade med vet i köket och huset saknade rinnande vatten men det var hemtrevligt och jag tror att det nog var ganska fint för att vara ett hus halvvägs uppe på ett berg som det tar två timmar att ta sig till från Moshi town. Vi fick friterade bananer, friterad potatis, vitt bröd och ofiltrerat tea (jättenyttigt ;-)) när vi kom fram. Hon meddelade oss att vi skulle äta mycket för att vi skulle ta oss till toppen av berget som hon bodde halvvägs uppe på. Sedan gav vi oss iväg på en riktigt jobbig strapats men som när vi väl nått toppen definitivt var värt det – utsikten var himmelsk! Hon berättande även små historier längs vägen och stannade och pratade med människor hon kände.

Barnen som bodde i de olika byarna längs berget blev helt exalterade när de såg oss. Sofia förklarade att många av dem aldrig hade lämnat sin by och att de aldrig hade sett vita människor förut då det var mycket sällsynt att det kom turister dit. Barnen följde efter oss och skrattade och fnissade och en flicka sprang fram och tog tag i mig, som för att kolla att jag var verklig. Det var en mycket lustig känsla och jag har svårt att föreställa mig hur liten dessa barns värld är – någon kvadratkilometer runt deras hus är deras verklighet och allt de vet! Väl tillbaka i huset bjöds det på lunch – ris, pasta, stuvning med potatis, kokat med något ben, mer friterade bananer och en extremt stark saft (90 procent av kosten är kolhydrater) och det bjöds även på tårta då en av de två andra volontärerna som var med hade fyllt år. Kakan bestod av ett tjockt lager glasyr och någon slags grov sockerkaka – riktigt god efter en veckan utan sötsaker ;-) Sedan satt vi utanför hennes hus, bland getter, hönor, bananplantor, olika familjemedlemmar som det omöjligt gick att hålla reda på (de kallar alla män brother och alla kvinnor sister) och lyssnade på gamla kasettband och njöt av den friska bergsluften – inte en helt fel situation att befinna sig i.....faktiskt. :-)

Sedan sist har vi även hunnit med vårt första krogbesök i Tanzania. Eftersom man aldrig ska gå ut själv när det är mörkt och bör ta taxi var man än ska, kvällstid, så bestämde vi oss för att följa med de andra volontärerna. Vi åkte till något som hette ”The watering hole” och blev insläppta genom de klassiska skyddsgrindarna som finns vid varje mer eller mindre viktigt ställe. Dessa grindar låses och vaktas av beväpnade män – jättemysigt (ironin flödar) i nästa stund fick vi även veta att endast vita människor släpptes in på ”The watering hole” och plötsligt kändes det som att befinna sig rakt i dubbelmoralens käftar. Varför åker man till Afrika för att jobba som volontär för att sedan gå till ställen där inte svarta människor släpps in. Vi åkte hem tidigt och bestämde oss för att inte åka tillbaka dit.

Idag har jag och Richard varit ute och gått i fyra timmar (vi gick vilse) men det var ganska trevligt ändå. :-) Imorgon ska vi ta med oss en del av leksakerna vi har tagit med oss hit ner. Vi har väntat lite med att ge dem för att se att de verkligen har behov av dem för att annars hade vi tänkt att ge dem till ett annat barnhem men efter att ha sett hur de varje eftermiddag slåss om ett fåtal legobitar så känns det självklart. Nu ska vi portionera ut dem lite då och då. Jag ska även börja ansvara för undervisningen i matematik och engelska för två tre-åringar, hur i all världen jag ska kunna motivera dem till det men det kanske går att hitta något lekfullt sätt att förmedla lite kunskap och ha många raster och mycket lek emellan. Richard ska även ansvara för en 5-årig tjej som är envisare än synden – wish us luck – för det lär behövas :-) Saknar er alla därhemma!