vidkilimanjarosfot

Det är svårt att vara sa långt borta när det finns så mycket som jag älskar därhemma och jag skäms över att jag måste resa bort för att inse det.

När något barn här far illa saknar jag alla barn jag känner därhemma ännu mer, framför allt mina syskonbarn. Pojken jag är ansvarig för att undervisa är hiv-positiv och den här veckan har han mått dåligt och fått lov att åka till sjukhuset. Det gör så ont att se en treåring lida så och att dessutom veta att han inte har några föräldrar som tycker att han är det käraste de har och som alltid kommer att finnas för honom när han mår dåligt eller är ledsen. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska tackla de känslorna. Han är väldigt fäst vid mig men om några veckor kommer jag att stiga ur hans liv lika snabbt som jag klev in i det och känns rent ut sagt överjävligt. Nya volontärer kommer att komma och gå och han kommer att fästa sig vid andra som även de kommer försvinna förr eller senare. Jag funderar på denne pojkes möjligheter till att utveckla anknytningar till människor. Orkar han gång på gång skapa relationer med människor som sedan försvinner eller kommer han så fort han inser att ingen stannar kvar inte våga det mer? Hur ser en människa som växt upp på barnhem på familj och relationer? Blir de övriga barnen deras familj? Blir de kvinnor som tar hand om matlagning och städning några som de kan stå nära senare i livet? Jag vet inte. Många frågor förblir obesvarade här men jag tror och hoppas att de barn som växer upp tillsammans får en så stark relation att de kan ge varandra styrka och stöd. Visst, de bråkar och slår varandra mycket men de är också väldigt måna om varandra, tex att alla har fått mat eller godis de få gånger det vankas. Jag hoppas att de kan bli varandras föräldrar - på något sätt.

Jag funderar också mycket över vilken nytta jag gör här och om min lilla insats verkligen kan ha någon påverkan på en individs liv. Det är ganska tröstlöst att tänka i de här banorna men det är oundvikligt och jag gör det ofta. Jag kan dock inte finna något tydligt svar på mina funderingar. Jag tror faktiskt inte att den här lilla killen kommer att komma ihåg mig om sisådär fem år men jag kanske, kanske gör hans dagar just nu mer drägliga än vad de annars skulle ha varit, jag kanske kan ge honom tillräckligt med kärlek under två månader som kan bidra till att han tycker att det är värt att fortsätta ta emot kärlek från andra. Varje dag som jag får honom att må bättre, får honom att känna sig uppskattad och älskad betyder oerhört mycket och när jag tänker på det så känns det faktum att jag går och kommer i barns liv hur som helst åtminstone någorlunda befogat. Skillnaden jag gör kommer inte att vara dramatisk men kanske ändå märkbar och om inte annat så kan ett försök till en förbättring räcka långt det med.

Min systerson Olle har efterfrågat bilder på barnen och vill veta lite mer om dem därför har jag gjort ett litet bildkollage från Killi Kids där jag också berättar lite mer om barnen. Se inlagget Killi Kids.

All kärlek till mina syskonbarn Olle, Nomi, Albin, Linus och Oskar!